Krossade förhoppningar... IGEN... är barn inte menat för oss?

 Längesen jag skrev något här... skrev sist om att IVF:en i våras skulle bli av... det blev den. Men återigen blev det ingen graviditet. Vi fick dock 2 ägg till frysen, men pga dålig tajming med midsommar blev det ingen tid för försök till återföring innan sommaren... sen kom augusti, då krockade återföring med enda dagen kliniken hade stängt... sen kom september, då fick vi tid för återföring. Väntan var lång och olidlig tills jag kunde ta ett graviditetstest. Men dagen kom.

Dagen då jag äntligen fick ett positivt graviditestest. Jag kände lycka men inte på samma sätt som förra hösten eftersom den graviditeten slutade med abort pga. Trisomi 13 som mer eller mindre var en dödsdom. Oktober förra året var vidrig, först aborten och alla skuldkänslor, sen allvarliga blödningar som ledde till efterföljande skrapning... Så hur skulle jag nu kunna känna samma lycka denna gång? Det gick inte riktigt.

Jag har varit försiktigt optimistisk hela tiden, fokuserat på en milstolpe åt gången. Första var graviditestet - check. Sen kom torsdagen förra veckan - första tidiga ultraljudet som ingår när man gör IVF. Jag var så sjukt nervös. Och med all rätt visade det sig.

Läkaren var väldigt tyst, precis som läkaren var förra hösten när det visade sig vara ett väldigt sjukt foster. Hon sa till slut att hon inte kunde bedöma det hela. Jag förstod ingenting. Då kom det fram att hon inte såg hjärtslag (v.7) och att fostret var rätt litet. Så det kunde vara "det ena eller det andra".

Det ena - att ultraljudet var lite för tidigt, fostret kanske inte var lika gammalt som de trodde.

Det andra - att fostret dött men kroppen inte uppfattat det än.

Så kom en till vecka av väntan på nytt ultraljud. Jag har mått skit sedan i torsdags, fick en dålig magkänsla att det nog inte kommer gå vägen denna gång heller. Har gråtit, har känt mig tom, har känt mig förtvivlad, har tappat hopp. Har googlat mig medvetslös för att läsa andras historier. Där finns exempel både på när det gått bra och det veckan därpå har uppdagats hjärtljud, men även exempel på att fostret dött men kroppen inte fattat.

Idag var dagen kommen. Mina ben skakade när jag skulle lägga mig i gynstolen. Det hela var över snabbt. Fostret hade inte växt något sen förra veckan och det borde nu ha varit dubbelt så stort. Inga hjärtslag.

Jag måste göra abort, IGEN. Känns som allt hopp är som bortblåst. Ska vi aldrig få ett barn? Tårarna bara rinner..