När livet stannat av

Hej,
Jag startar denna blogg efter att ha googlat mig medvetslös och slängts mellan förhoppning och förtvivlan i flera dagar nu... Jag tänker att det jag nu går igenom kanske finns fler som går igenom därute, och att man kanske kan dela sina upplevelser med någon annan i samma sits. Men kanske framförallt, ser jag detta som ett ställe att kunna vara helt avskalad och naken och uttrycka allt jag känner och går igenom just nu.

Såhär är det:

Jag, snart 36 år gammal och min fästman har försökt bli gravida sedan slutet av år 2017. Efter att det inte hänt något när över 1 år hade passerat, startade vi en fertilitetsutredning. Den visade att vi båda var fullt fertila, men ändå hände ingenting. Det blev startskottet till ett första IVF-försök nu under våren 2019 med allt vad det innebär. Sprutor i magen, äggutplock och insättning, hopp och ångest... ja känslospektrat var brett.

Äggutplocket gav bara 2 dugliga ägg av 5 ägg som sprutorna medförde. Insättningen gick bra, och sen var det bara att vänta... Denna odliga väntan. Vi fick med oss ett graviditetstest hem och ett uttalat datum att ta testet. Testet visade tyvärr inget plus. Det kändes som ett enormt nederlag, varför ville inte ägget fästa? Jag och min fästman diskuterade om vi skulle påbörja nästa försök direkt eller inte och landade till slut i att vi beslöt oss för att ta en paus under sommaren.

Sommaren var fylld med sol och bad och bekymmersfria dagar. De sista dagarna på semestern reagerade jag lite över att mensen var något sen, inte mycket men ändå. Så jag tog ett test, först ett vanligt papperstest. Mina ben blev helt skakiga inne på toaletten när jag såg ett till streck framträda. Jag gick ut från toaletten till min fästman och visade testet, vi båda blev helt överlyckliga och skakade. Kunde det verkligen vara sant? Hade vi blivit gravida "av oss själva" nu?

Vi vågade inte lita på papperstestet så min fästman åkte till Apoteket och köpte ett digitalt. Tog även det testet och jo, det visade att jag var gravid. Helt fantastiskt. Aldrig känt mig så lycklig.

Därefter kom nästa väntan, på första besök hos barnmorska och därefter KUB-test. Jag vet att åsikterna är många kring att ta KUB-test men i min ålder, jag blir 36 år i år kändes det viktigt att göra.
KUB-testet med ultraljud gjordes nu i förra veckan, var då i v 13 (12+2). Vi såg såå mycket fram emot att äntligen få se att det verkligen var något som levde där inne.

Men, glädjen och förhoppningarna byttes fort mot obeskrivlig oro och smärta. Barnmorskan var väldigt tyst under ultraljudet för att därefter säga att hon inte skulle ge oss några siffror men att hon kunde se att nackspalten var oerhört bred. Vi förstod knappt vad det innebar, men av den lilla information hon gav oss lät det som att det var kört. Det här fostret skulle nog inte kunna överleva. Men hon bokade in oss för moderkaksprov några dagar fram för att man först då verkligen kan få svar. Först får man besked på ett s.k. snabbtest där man kollar de olika Trisomierna, det tar 1 vecka. Därefter får man efter ca ytterligare 2 v svar på den långa analysen, som kollar på andra avvikelser, genetiska avvikelser som vi förstod det.

Hela världen rasade samman. Vi båda har begravt oss i sorg senaste dagarna, för att därefter fyllas med enormt många frågetecken. Vad innebär det här egentligen? Vad tyder en bred nackspalt på? Hur bred var den? Varför händer detta oss, som haft så svårt att ens komma hit. Hur ska det här sluta?

Moderkaksprovet utfördes i fredags på Karolinska. Jag hade bett min fästman ställa massa frågor innan för jag misstänkte att jag skulle vara helt apatisk efter denna berg-och-dalbana i känslor. Läkaren som utförde ultraljudet innan själva moderkaksprovet togs var oerhört saklig och gav oss mycket mer information än barnmorskan. Nackspalten var väldigt bred, över 9 mm. Det är ofta ett tecken på att något inte står rätt till, 90% risk berättade han. Han kunde dock inte se att något annat var onormalt på UL, och tyckte heller inte det såg ut att handla om någon Trisomi (ex. Downs). Och om det inte är det, får man invänta den längre analysen.

Det tändes då lite hopp men samtidigt finns den där gnagande oron kvar. Känns helt olidligt att behöva vänta upp till 3 v och antagligen längre för att kolla vad det mer exakt kan handla om, om det nu är något. Chansen är vad jag förstått minimal att det inte ska vara något fel alls, även om jag hört talas om att det ibland gått bra för andra par som fått samma besked som oss kring bred nackspalt. Ju längre graviditeten går, desto tjockare blir magen och ju mer fäst blir jag ju vid vårt lilla knyte.

Har aldrig känt sådan här smärta tidigare att behöva genomlida denna väntan, att behöva fundera på vad vi ska ta oss till, att vi kan behöva ta ställning till att ev. avbryta graviditeten. Nu när det äntligen var vår tur...

Jag kommer fortsätta dela med mig av vad som sker under vår graviditetsresa och hoppas här finna andra som kanske har erfarenheter att dela med sig av.