Min nakna sanning - en graviditetsresa

Ja, det känns nästan som något att fira. Har blödit i flera veckor nu så skönt att kroppen äntligen verkar ha läkt. Verkar vara så olika hur länge man blöder efter något sånt här. För min del blev väl allt lite utdraget eftersom medicinska aborten inte blev komplett, och jag först flera dagar senare hamnar på akuten igen för skrapning. Nu är det bara att försöka orka ta nya tag. Jag tycker fortfarande allt känns lite jobbigt, men det är i alla fall något något lättare varje dag. Ju mer tiden går desto lättare blir det väl att distansera sig antar jag, och fokusera på det resonliga i allt det här. Men så har man vissa dagar där man bara känner sig sååå svag, och minsta påminnelse om bebis hugger som en kniv i hjärtat. Har ju nära runtomkring mig som är gravida, och jag är jätteglad för deras skull. Men jag kan liksom inte rå för att det också påminner mig om vad jag gått igenom. Läste ett inlägg idag på familjeliv.se - en tjej som hade gått igenom liknande för några år sedan och b...

Jag var sjukskriven för 1 år sedan för utmattningssyndrom. Jag kunde inte sova, inte äta... jag var som helt urholkad hela jag. En del av min rehabilitering var att få lite hjälp med att kunna sova med tabletter. Inga man kan bli beroende av eller så men som bara hjälper mig att komma ner i varv, känna mig lite sömning och lättare kunna somna. Har inte tagit en enda sedan jag blev gravid. Förrän nu... efter allt som skett den senaste månaden har jag varit tvungen. Jag kan inte somna, för direkt när jag lägger mig i sängen för att försöka varva ner så fylls mitt huvud av bilder... Jag ville inte se vårt lilla knyte efter att ha behövt "fött ut" det över en toalett i något som liknade ett durkslag. Men det visade sig vara rätt omöjligt att inte se något alls. Fick en glimt. Och den glimten hänger kvar... ger näring till mina skuldkänslor (som jag vet inte är resonliga) men det bara är så. Dessa bilder blandas med oro och rädsla för framtiden. Varje kväll när det är dags att...

Har inte orkat skriva något förrän nu. Den här veckan har varit den värsta i mitt liv... Var hemma från jobbet i tisdags och onsdags efter aborten i måndags. Mådde såklart väldigt dåligt psykiskt. Jag har inte kunnat sluta tänka på det sista jag såg av lilla Elijah på sista ultraljudet. Haft så sjukt dåligt samvete, utöver en obeskrivlig sorg och känsla av förlust. Jag önskar jag kunde stänga av det dåliga samvetet, det är det som tär på mig allra mest. Min fästman är så stöttande han bara kan och påminner mig hela tiden om att jag inte ska känna skuld, vi hade inte så mycket val i denna hemska situation. Men det går ju inte att bara stänga av sina känslor. Men åh vad jag önskar att jag kunde. Så trött på att känna... så trött på att bli påmind varje gång jag råkar titta ner på min mage som fortfarande är rundare och mer svullen än vanligt. Så trött på att jag får en skärande smärta i hjärtat varje gång jag nu ser en gravid kvinna, eller bebisbilder i sociala medier flödet. Men i...

Igår var den tunga dagen kommen... dagen för avbrytandet av vår så efterlängtade graviditet. Dagen började med ett försök att inta en rejäl frukost. Fick råd om att göra det eftersom jag resten av dagen vare sig skulle få dricka eller äta något. Jag hade ingen aptit alls, hade knappt kunnat sova och mådde bara illa. Men jag tvingade i mig 1 1/2 smörgås, kaffe och lite juice. När vi satt där och åt frukost blev lägenheten helt plötsligt kolsvart. Strömmen hade gått. Kändes nästan symboliskt på något vis. Allt slocknade precis som ett liv kommer att göra idag tänkte jag. Tände några stearinljus. Kände hur rädslan och ångesten började pocka på. Det kommer snart vara över tänkte jag. Och vi kan snart fokusera på att bara fortsätta leva. Vad annat kan vi göra? Klockan 08 på morgonen åkte jag dit, var själv första 1,5 h då min fästman hade ett läkarbesök han inte kunde skjuta på. Fick ett varmt mottagande av personalen på sjukhuset, och ett eget rum. En sköterska kom in och berättade a...

Igår började jag processen med den medicinska aborten av vårt lilla knyte. 😭 Kl 08 på morgonen hade vi tid på sjukhuset för intagandet av första tabletten. Mådde fruktansvärt dåligt på vägen dit. Över att jag är den som sätter igång detta. Inte min kropp, vilket i och för sig hade kunnat varit fallet ändå förr eller senare eftersom hälften av alla graviditeter där fostret har diagnosticerats med Trisomi 13 dör i magen innan förlossning. Andra dör strax efter förlossningen eller några dagar efter. Få överlever det första året. Då vi var lite tidiga på sjukhuset gick vi in en stund till sjukhusets Andaktsrum. Där fanns elektriska värmeljus man kunde sätta på och ställa i en ljusstake. Jag tände det och önskade att allt kommer gå bra runt den här aborten och att vi kommer bli gravida igen med ett friskt barn. Vi satt där en stund i tystnaden jag och min fästman. Jag kände hur tårarna började komma, men samlade mig för att gå in på Gynakuten. På vägen ut från Andaktsrummet såg jag e...

Nu ringde läkaren. Hela världen stannade upp och jag kände en otroligt obehaglig känsla i magen. Något är fel. Trisomi 13. Inte förenligt med liv. Barnet kommer inte att överleva. Extremt ovanligt syndrom. Men lite lättare då att fatta beslutet om att avbryta... Det var ungefär det jag minns av samtalet. Det är alltså såhär min första graviditet ska sluta, med en framkallad abort på sjukhus. Ord kan inte beskriva hur förkrossade vi känner oss just nu. Men vi kan bli gravida. Absolut är det det positiva i detta, det visste vi inte innan. Men så otroligt svårt att se det positiva i det här just nu... Förkrossad. 😭😭😭😭😭

Jag vet att jag borde försöka tänka på annat... men det är ju omöjligt. Det är ren och skär ångest att vänta på provsvar. Särskilt när informationen man fått är att jag bara kommer att se svaret i Patientportalen om det är ett positivt besked. Idag berättade jag för en kollega och vän hur det ligger till. Varje gång jag berättar detta för någon så sköljer känslorna över mig som en våg. Var tvungen att byta samtalsämne då jag skulle in i möte strax efter och inte ville komma med gråten i halsen på det. Så jag fokuserade på annat. Tills jag nu kom hem... Jag har en dålig vana av att logga in på 1177 när jag lämnat prover. Det är mitt dåliga tålamod som ligger bakom. Och där såg jag nu att läkaren verkar ha fått svar på provsvaret igår, men jag har inte fått något samtal och inte heller står det något i Patientportalen. Vad betyder det? Jag kanske misstolkat vad jag såg men det har nu skapat än ännu större oro. Att något verkligen är fel. Det lilla hopp jag känt är nu som bortblås...

Åh vad tiden kryper fram... Jag loggar in varje dag och kollar om det kommit något provsvar i Patientportalen. Inget ännu. Jag har kommit till ett stadie där jag inte längre orkar gråta. Jag försöker bara fungera. Jobbar på som vanligt och försöker ockupera tankarna med annat. Helt sjukt hur liten risk det är att det ska vara avvikelser, och att det ska hända mig i min första graviditet. Känner ingen som varit med om detta. Nu vet vi ju inte säkert än att det är några avvikelser, men som sagt kändes barnmorskan inte särskilt hoppingivande. Man får se detta som 2 uppförsbackar att ta sig igenom. Den första är svaret på snabbanalysen, den andra svaret på långa analysen. Jag kan inte påverka något utan bara vänta... Vill bara ge alla andra därute som genomgår något liknande just nu en stor kram. Vi måste vara starka, för vi har inget annat val... 💓

Hej, Jag startar denna blogg efter att ha googlat mig medvetslös och slängts mellan förhoppning och förtvivlan i flera dagar nu... Jag tänker att det jag nu går igenom kanske finns fler som går igenom därute, och att man kanske kan dela sina upplevelser med någon annan i samma sits. Men kanske framförallt, ser jag detta som ett ställe att kunna vara helt avskalad och naken och uttrycka allt jag känner och går igenom just nu. Såhär är det: Jag, snart 36 år gammal och min fästman har försökt bli gravida sedan slutet av år 2017. Efter att det inte hänt något när över 1 år hade passerat, startade vi en fertilitetsutredning. Den visade att vi båda var fullt fertila, men ändå hände ingenting. Det blev startskottet till ett första IVF-försök nu under våren 2019 med allt vad det innebär. Sprutor i magen, äggutplock och insättning, hopp och ångest... ja känslospektrat var brett. Äggutplocket gav bara 2 dugliga ägg av 5 ägg som sprutorna medförde. Insättningen gick bra, och sen var det ba...