Aborten var inte klar...
Har inte orkat skriva något förrän nu. Den här veckan har varit den värsta i mitt liv...
Var hemma från jobbet i tisdags och onsdags efter aborten i måndags. Mådde såklart väldigt dåligt psykiskt. Jag har inte kunnat sluta tänka på det sista jag såg av lilla Elijah på sista ultraljudet. Haft så sjukt dåligt samvete, utöver en obeskrivlig sorg och känsla av förlust. Jag önskar jag kunde stänga av det dåliga samvetet, det är det som tär på mig allra mest. Min fästman är så stöttande han bara kan och påminner mig hela tiden om att jag inte ska känna skuld, vi hade inte så mycket val i denna hemska situation. Men det går ju inte att bara stänga av sina känslor. Men åh vad jag önskar att jag kunde.
Så trött på att känna... så trött på att bli påmind varje gång jag råkar titta ner på min mage som fortfarande är rundare och mer svullen än vanligt. Så trött på att jag får en skärande smärta i hjärtat varje gång jag nu ser en gravid kvinna, eller bebisbilder i sociala medier flödet.
Men i torsdags kände jag ändå att nu vill jag jobba, jag måste försöka fokusera på något annat. Jobbade hemifrån då jag hade så ont i magen. Det gick OK. Men på kvällen tilltog magontet allt mer, och helt plötsligt känner jag som att någon satt på en kran, det bara forsar ut blod på några minuter. Genom bindan, genom trosorna och genom mjukisarna jag hade på mig. Rusade in på toaletten, blodet bara forsade ur mig.
Såg ut som en mordscen i badrummet. Kände att jag inte fick luft. Kunde inte andas. Panikångestattack. Den första jag haft sen jag blev sjukskriven för nästan exakt ett år sen pga utmattningssyndrom. Min fästman blev såklart galet orolig, och försökte lugna mig så jag kunde ringa Gynakuten. Men vi insåg snabbt att det bara var att åka in. Något var fel, jag kände det.
Fick vänta i 45 minuter i väntrummet innan vi fick komma in till barnmorskan. Var så orolig över att blöda ner hela stället, och vek mig av smärtan i magen. Sen gick det fort. De lade mig på en brits, satte i dropp, fick smärtstillande. Sen ultraljud. Jag blödde ner hela stolen och de kunde se ganska snabbt att det fanns rester kvar i livmodern.
Allt hade alltså inte kommit ut i måndags, trots att barnmorskan hade påstått det. Varför gör man inte alltid ultraljud efter en medicinsk abort kan man undra såhär i efterhand. Barnmorskan tyckte vi skulle försöka med samma tabletter som i måndags för att kroppen själv skulle stöta ut det sista. Denna gång fick jag några man skulle ta under tungan. Sen var det bara att ligga där på en brits och vänta. Jag började skaka något sjukt. Frös. Ont i magen.
Alla fruktansvärda känslor jag genomgick i måndags fick jag nu genomgå igen. Grät... kände mig utmattad emotionellt. Tar detta aldrig slut? Sjuksköterskan beklagade att vi haft sån otur, att vår första så efterlängtade graviditet behövde avbrytas, och sen nu detta att behöva genomgå allt igen. Det tar liksom aldrig slut. Fick till slut morfin i droppet. Det lugnade något. Så gjorde även sjuksköterskans ord när hon sa att nästa gång ni kommer hit så kommer det vara för en förlossning. Gode gud, låt det få vara precis så.
Vid halv ett tiden på natten hade det fortfarande inte hänt något, fortsatte bara att blöda och blöda. Så de beslöt att jag skulle vara kvar över natten för nytt ultraljud morgonen därpå. Kanske skulle det vara borta då. Kunde inte sova på natten, slumrade bara till korta stunder. Var ensam då jag fick dela rum så min fästman kunde inte vara kvar. Kände mig så liten. En gång på natten vaknade jag av att jag hade så ont i armen, då hade droppet åkt ut så det rann blod från mig till själva dropp-påsen. Fick ringa på hjälp. Hade blod på hela nattlinnet jag hade fått att ha på mig. Jag som inte gillar blod hade nu börjat vänja mig kan man säga...hoppas allt är klart på morgonen hoppades jag, så jag får åka hem och börja läka någon gång.
Men nej, vid 10-tiden i fredags såg barnmorskan att resterna fortfarande var kvar och eftersom inte blödningarna avtog beslöt hon att vi skulle försöka en sista gång med en till omgång tabletter för att sätta igång kroppen. Händer inget efter det blir det skrapning.
Så började tredje omgången av de satans tabletterna. Var uppe och gick lite men låg mest i sängen, jag var helt slut och yr. I ett rum mittemot mitt låg en kvinna som skrek och grät något fruktansvärt. Det kändes i hela hjärtat. Det var jobbigt att ligga där själv och lyssna på det, kände med henne. Tankarna började snurra, går hon också igenom en abort av ett efterlängtat barn? Vad är hennes historia?
Vid halv två gjorde barnmorskan nytt ultraljud, resterna var fortfarande kvar. Sen gick det undan, fick tid för skrapning direkt och en hel patrull sjuksköterskor kom och klädde på mig, som var helt vit och slut i sängen, och rullade iväg mig för operation.
Kördes in i ett rum med massa personal, en ung manlig läkare hälsade och berättade vad som skulle ske nu. Jag skulle få något via infarten i armen som gör att det känns som jag sover fastän jag är vaken. Lät konstigt, men det skulle visa sig snart att det precis var så. Han satte på mig massa typ deoder på bröstet, för att ha koll på mig sa han. Sen upp med benen isär högt i luften. Alltid lika kul...Sen fick jag det i armen som skulle få mig att somna. Kände mig lite yr och känslosam, började gråta. Sekunder senare var jag borta. Vaknade upp påklädd i sjukhustrosor och jättebinda igen, utan mössa på huvudet i ett annat rum. Kände mig helt borta och trött. Så himla trött...
Mindes ingenting, men nu var allt klart. Jag kördes tillbaka till rummet för att vila. Fick in kaffe och smörgås också, har aldrig smakat så bra då jag hade fastat sen jag kom in på akuten kvällen innan. Sen sov jag lite... men var svårt, då jag bara hörde de isande skriken från kvinnan i rummet mittemot.
Till slut kände jag mig OK nog för att åka hem, en vän körde hem mig. Så snällt av henne. Sen gick jag och lade mig en stund, var helt slut. Nu hoppas jag detta är över, finns en ökad risk för infektion när man genomgått en skrapning men inte så stor risk att det sker sade barnmorskan. Men inget av det som hänt mig fanns det särskilt stor risk för, så jag är minst sagt ärrad av denna upplevelse.
Håll tummarna att jag kan få läka själsligt och kroppsligt nu. Och att nästa besök på sjukhuset är för en förlossning.
Var hemma från jobbet i tisdags och onsdags efter aborten i måndags. Mådde såklart väldigt dåligt psykiskt. Jag har inte kunnat sluta tänka på det sista jag såg av lilla Elijah på sista ultraljudet. Haft så sjukt dåligt samvete, utöver en obeskrivlig sorg och känsla av förlust. Jag önskar jag kunde stänga av det dåliga samvetet, det är det som tär på mig allra mest. Min fästman är så stöttande han bara kan och påminner mig hela tiden om att jag inte ska känna skuld, vi hade inte så mycket val i denna hemska situation. Men det går ju inte att bara stänga av sina känslor. Men åh vad jag önskar att jag kunde.
Så trött på att känna... så trött på att bli påmind varje gång jag råkar titta ner på min mage som fortfarande är rundare och mer svullen än vanligt. Så trött på att jag får en skärande smärta i hjärtat varje gång jag nu ser en gravid kvinna, eller bebisbilder i sociala medier flödet.
Men i torsdags kände jag ändå att nu vill jag jobba, jag måste försöka fokusera på något annat. Jobbade hemifrån då jag hade så ont i magen. Det gick OK. Men på kvällen tilltog magontet allt mer, och helt plötsligt känner jag som att någon satt på en kran, det bara forsar ut blod på några minuter. Genom bindan, genom trosorna och genom mjukisarna jag hade på mig. Rusade in på toaletten, blodet bara forsade ur mig.
Såg ut som en mordscen i badrummet. Kände att jag inte fick luft. Kunde inte andas. Panikångestattack. Den första jag haft sen jag blev sjukskriven för nästan exakt ett år sen pga utmattningssyndrom. Min fästman blev såklart galet orolig, och försökte lugna mig så jag kunde ringa Gynakuten. Men vi insåg snabbt att det bara var att åka in. Något var fel, jag kände det.
Fick vänta i 45 minuter i väntrummet innan vi fick komma in till barnmorskan. Var så orolig över att blöda ner hela stället, och vek mig av smärtan i magen. Sen gick det fort. De lade mig på en brits, satte i dropp, fick smärtstillande. Sen ultraljud. Jag blödde ner hela stolen och de kunde se ganska snabbt att det fanns rester kvar i livmodern.
Allt hade alltså inte kommit ut i måndags, trots att barnmorskan hade påstått det. Varför gör man inte alltid ultraljud efter en medicinsk abort kan man undra såhär i efterhand. Barnmorskan tyckte vi skulle försöka med samma tabletter som i måndags för att kroppen själv skulle stöta ut det sista. Denna gång fick jag några man skulle ta under tungan. Sen var det bara att ligga där på en brits och vänta. Jag började skaka något sjukt. Frös. Ont i magen.
Alla fruktansvärda känslor jag genomgick i måndags fick jag nu genomgå igen. Grät... kände mig utmattad emotionellt. Tar detta aldrig slut? Sjuksköterskan beklagade att vi haft sån otur, att vår första så efterlängtade graviditet behövde avbrytas, och sen nu detta att behöva genomgå allt igen. Det tar liksom aldrig slut. Fick till slut morfin i droppet. Det lugnade något. Så gjorde även sjuksköterskans ord när hon sa att nästa gång ni kommer hit så kommer det vara för en förlossning. Gode gud, låt det få vara precis så.
Vid halv ett tiden på natten hade det fortfarande inte hänt något, fortsatte bara att blöda och blöda. Så de beslöt att jag skulle vara kvar över natten för nytt ultraljud morgonen därpå. Kanske skulle det vara borta då. Kunde inte sova på natten, slumrade bara till korta stunder. Var ensam då jag fick dela rum så min fästman kunde inte vara kvar. Kände mig så liten. En gång på natten vaknade jag av att jag hade så ont i armen, då hade droppet åkt ut så det rann blod från mig till själva dropp-påsen. Fick ringa på hjälp. Hade blod på hela nattlinnet jag hade fått att ha på mig. Jag som inte gillar blod hade nu börjat vänja mig kan man säga...hoppas allt är klart på morgonen hoppades jag, så jag får åka hem och börja läka någon gång.
Men nej, vid 10-tiden i fredags såg barnmorskan att resterna fortfarande var kvar och eftersom inte blödningarna avtog beslöt hon att vi skulle försöka en sista gång med en till omgång tabletter för att sätta igång kroppen. Händer inget efter det blir det skrapning.
Så började tredje omgången av de satans tabletterna. Var uppe och gick lite men låg mest i sängen, jag var helt slut och yr. I ett rum mittemot mitt låg en kvinna som skrek och grät något fruktansvärt. Det kändes i hela hjärtat. Det var jobbigt att ligga där själv och lyssna på det, kände med henne. Tankarna började snurra, går hon också igenom en abort av ett efterlängtat barn? Vad är hennes historia?
Vid halv två gjorde barnmorskan nytt ultraljud, resterna var fortfarande kvar. Sen gick det undan, fick tid för skrapning direkt och en hel patrull sjuksköterskor kom och klädde på mig, som var helt vit och slut i sängen, och rullade iväg mig för operation.
Kördes in i ett rum med massa personal, en ung manlig läkare hälsade och berättade vad som skulle ske nu. Jag skulle få något via infarten i armen som gör att det känns som jag sover fastän jag är vaken. Lät konstigt, men det skulle visa sig snart att det precis var så. Han satte på mig massa typ deoder på bröstet, för att ha koll på mig sa han. Sen upp med benen isär högt i luften. Alltid lika kul...Sen fick jag det i armen som skulle få mig att somna. Kände mig lite yr och känslosam, började gråta. Sekunder senare var jag borta. Vaknade upp påklädd i sjukhustrosor och jättebinda igen, utan mössa på huvudet i ett annat rum. Kände mig helt borta och trött. Så himla trött...
Mindes ingenting, men nu var allt klart. Jag kördes tillbaka till rummet för att vila. Fick in kaffe och smörgås också, har aldrig smakat så bra då jag hade fastat sen jag kom in på akuten kvällen innan. Sen sov jag lite... men var svårt, då jag bara hörde de isande skriken från kvinnan i rummet mittemot.
Till slut kände jag mig OK nog för att åka hem, en vän körde hem mig. Så snällt av henne. Sen gick jag och lade mig en stund, var helt slut. Nu hoppas jag detta är över, finns en ökad risk för infektion när man genomgått en skrapning men inte så stor risk att det sker sade barnmorskan. Men inget av det som hänt mig fanns det särskilt stor risk för, så jag är minst sagt ärrad av denna upplevelse.
Håll tummarna att jag kan få läka själsligt och kroppsligt nu. Och att nästa besök på sjukhuset är för en förlossning.
Kommentarer
Skicka en kommentar