Min nakna sanning - en graviditetsresa

Hej! Nu har det gått en vecka sedan återföringen. Samtidigt som det känts som en evighet så har det ändå gått rätt fort, varit mycket på jobbet.... Men 1 vecka till och 2 dagar.. sen kan jag ta graviditetstestet. Försöker undvika att gå och leta tecken. Har varit lite illamående då och då, och även haft lite ont i magen... kan ju lika gärna handla om Lutinustabletterna. Vi får se. Jag kan inte påverka något. Det går som det går. Men blir det ett negativt besked vet jag allvarligt talat inte hur jag kommer reagera... Hösten var så tuff med avbrytandet av graviditeten. Alla förväntningar som krossades. Hoppet som tillfälligt lyfts rasade fort ner mot marken. Skulle haft BF nu i början av april. Undrar om man någonsin kommer över nåt sånthär helt.

Happy friday! Jag har visserligen mensvärk from hell, men - fredag är ändå min favoritdag på hela veckan. :) Ikväll vid 21 börjar jag ta första sprutorna i omgång 2 av IVF. Denna gång har de höjt dosen eftersom de bara fick 5 ägg förra gången där bara 1 visade sig vara dugligt. Så jag hoppas såå att det ska bli fler många bra ägg denna gång, och ännu bättre - även något ägg att frysa in. Jag kommer försöka leva så bra jag bara kan dessa kommande veckor, även om det kanske inte har någon påverkan. Men - det kommer kännas bättre för min egen skull. Hoppas jag inte kommer må alltför dåligt bara av högre dos denna gång. Känns lite spännande och läskigt på samma gång tycker jag. Någon mer som genomgår detta just nu? Det som är lite bökigt är att planera sitt privat/yrkesliv just nu. Vet ju inte i detta skede när jag kommer behöva vara borta för uttag/insättning etc. Men det är ju ett small price to pay. Såå himla tacksam för vården i Sverige att man har rätt till hjälp. 💓💓💓...

Jag har varit lite off grid. Men har väl repat mig så mycket man kan efter avbrytandet av en efterlängtad graviditet. I december så tog jag mig i kragen och bestämde mig för att ringa till kliniken där vi i våras genomförde vårt 1:a IVF-försök. Det gick ju inte vägen då... och sen blev pausen över sommaren en spontan graviditet av oss själva som sen gick som den gick... Så jag ville mest bara höra om jag fortfarande har rätt till de 2 återstående försöken. Det hade jag, trots det som hänt. Så nu inväntar jag bara mensen, har väl aldrig längtat så efter mens som nu. Dag 29 idag, så borde komma imorgon då jag i regel har en cykel på 30 dagar. Håll tummarna nu att detta försök ska gå vägen, inte redo för mer motgångar nu... I övrigt så väntar 3 personer i min närhet barn, 2 av dem fick jag kännedom om precis mitt uppe i avbrytandet. Jag är superglad för deras skull, men blir så trött på mig själv att det fortfarande svider till lite i mitt bröst av längtan när detta händer någon ...

Var ett tag sen jag skrev nu. Varit så extremt mycket på jobbet, inte haft ork. Men jag var i alla fall hos psykologen för ett tag sedan. Var precis lika välbehövt som jag hade föreställt mig. Hon hjälper mig reda ut mina tankar, för ibland fastnar jag och hittar inte ut. Vi pratade om oktober - den mörkaste månaden mitt 2019. Om allt som hänt, avbrytandet av graviditeten och all otur efter det. Men vi pratade också om nu:et och vad framtiden kan erbjuda. Jag har varit lite rädd för att känna mig stressad över att bli gravid sedan avbrytandet. Inte så bra för mig med tanke på min historik med utmattning. Men hon lugnande mig faktiskt. Vi hade bara extrem otur. Det kan vara så enkelt. Men uppenbarligen kan vi bli gravida, det är det vi ska fokusera på och känna glädje utav. Och det kommer hända så småningom, menade hon. Jag vill gärna tro det i alla fall. Livet tuffar ju mot alla odds på. Jag mår lite bättre för var dag. Men jag märker också hur jag längtar sååå efter att kroppen ...

Jag var ju sjukskriven förra hösten pga. utmattningssyndrom. Då fick jag via min hälsoförsäkring kontakt med en psykolog. Hon är helt fantastisk. Jag tror hon är en av de primära orsakerna till att jag hyfsat snabbt blev mig själv igen.  Idag ska jag dit för sista gången då min försäkring gått ut. Hon lyckades ringa mig precis när jag var mitt uppe i beskedet om Trisomi 13, och avbrytande av graviditeten och vi tyckte båda det nog var bra att vi bokade in min sista tid. Det jag vill lyfta med henne och få tips på hur jag kan bearbeta är skulden jag har svår att bli av med och bilderna i mitt huvud som gör det svårt för mig att somna. Hon lyckades ju hjälpa mig förut med att dämpa min prestationsångest och faktiskt förstå att inte världen går under om jag inte hinner med allt jag ska göra i tid. Så jag har all tillit till att hon kommer kunna hjälpa mig ur det här. Jag verkar inte komma ur min trötthet, vet inte om det är för att det jag genomgått med medicinsk abort och ...

Ja, det känns nästan som något att fira. Har blödit i flera veckor nu så skönt att kroppen äntligen verkar ha läkt. Verkar vara så olika hur länge man blöder efter något sånt här. För min del blev väl allt lite utdraget eftersom medicinska aborten inte blev komplett, och jag först flera dagar senare hamnar på akuten igen för skrapning. Nu är det bara att försöka orka ta nya tag. Jag tycker fortfarande allt känns lite jobbigt, men det är i alla fall något något lättare varje dag. Ju mer tiden går desto lättare blir det väl att distansera sig antar jag, och fokusera på det resonliga i allt det här. Men så har man vissa dagar där man bara känner sig sååå svag, och minsta påminnelse om bebis hugger som en kniv i hjärtat. Har ju nära runtomkring mig som är gravida, och jag är jätteglad för deras skull. Men jag kan liksom inte rå för att det också påminner mig om vad jag gått igenom. Läste ett inlägg idag på familjeliv.se - en tjej som hade gått igenom liknande för några år sedan och b...

Jag var sjukskriven för 1 år sedan för utmattningssyndrom. Jag kunde inte sova, inte äta... jag var som helt urholkad hela jag. En del av min rehabilitering var att få lite hjälp med att kunna sova med tabletter. Inga man kan bli beroende av eller så men som bara hjälper mig att komma ner i varv, känna mig lite sömning och lättare kunna somna. Har inte tagit en enda sedan jag blev gravid. Förrän nu... efter allt som skett den senaste månaden har jag varit tvungen. Jag kan inte somna, för direkt när jag lägger mig i sängen för att försöka varva ner så fylls mitt huvud av bilder... Jag ville inte se vårt lilla knyte efter att ha behövt "fött ut" det över en toalett i något som liknade ett durkslag. Men det visade sig vara rätt omöjligt att inte se något alls. Fick en glimt. Och den glimten hänger kvar... ger näring till mina skuldkänslor (som jag vet inte är resonliga) men det bara är så. Dessa bilder blandas med oro och rädsla för framtiden. Varje kväll när det är dags att...

Jag måste vara väldigt ärrad efter allt vi gått igenom de senaste två veckorna... Vanligtvis är jag en väldigt positiv person som försöker blicka framåt och vara stark. Men nu kommer bara oroliga tankar. Orolig för att skrapningen ska medföra svårigheter att bli gravid igen. Läkaren sa att det inte ska vara några problem, risken är så liten. Men vi har ju haft sådan extrem otur hittills att det är svårt att inte oroa sig. Har någon blivit gravid igen efter skrapning? Tog det lång tid? Jag har haft så ont i magen sedan igår. Tror det beror på att jag var ute och gick en hel del i lördags. Läst att man kan få ont av det. Men blödningarna har i alla fall lugnat sig, blöder mycket mindre nu än innan ingreppet. Vill bara att kroppen ska repa sig nu och att vi snart kan försöka bli gravida igen. Jag vet att det kommer vara en tuff början om vi blir gravida igen, då oron kommer finnas där från dag ett - på ett helt annat sätt än innan. Jag kommer nog inte kunna slappna av förrän långt...

Har inte orkat skriva något förrän nu. Den här veckan har varit den värsta i mitt liv... Var hemma från jobbet i tisdags och onsdags efter aborten i måndags. Mådde såklart väldigt dåligt psykiskt. Jag har inte kunnat sluta tänka på det sista jag såg av lilla Elijah på sista ultraljudet. Haft så sjukt dåligt samvete, utöver en obeskrivlig sorg och känsla av förlust. Jag önskar jag kunde stänga av det dåliga samvetet, det är det som tär på mig allra mest. Min fästman är så stöttande han bara kan och påminner mig hela tiden om att jag inte ska känna skuld, vi hade inte så mycket val i denna hemska situation. Men det går ju inte att bara stänga av sina känslor. Men åh vad jag önskar att jag kunde. Så trött på att känna... så trött på att bli påmind varje gång jag råkar titta ner på min mage som fortfarande är rundare och mer svullen än vanligt. Så trött på att jag får en skärande smärta i hjärtat varje gång jag nu ser en gravid kvinna, eller bebisbilder i sociala medier flödet. Men i...

Igår var den tunga dagen kommen... dagen för avbrytandet av vår så efterlängtade graviditet. Dagen började med ett försök att inta en rejäl frukost. Fick råd om att göra det eftersom jag resten av dagen vare sig skulle få dricka eller äta något. Jag hade ingen aptit alls, hade knappt kunnat sova och mådde bara illa. Men jag tvingade i mig 1 1/2 smörgås, kaffe och lite juice. När vi satt där och åt frukost blev lägenheten helt plötsligt kolsvart. Strömmen hade gått. Kändes nästan symboliskt på något vis. Allt slocknade precis som ett liv kommer att göra idag tänkte jag. Tände några stearinljus. Kände hur rädslan och ångesten började pocka på. Det kommer snart vara över tänkte jag. Och vi kan snart fokusera på att bara fortsätta leva. Vad annat kan vi göra? Klockan 08 på morgonen åkte jag dit, var själv första 1,5 h då min fästman hade ett läkarbesök han inte kunde skjuta på. Fick ett varmt mottagande av personalen på sjukhuset, och ett eget rum. En sköterska kom in och berättade a...