Himlen har nu fått ett änglabarn
Igår var den tunga dagen kommen... dagen för avbrytandet av vår så efterlängtade graviditet.
Dagen började med ett försök att inta en rejäl frukost. Fick råd om att göra det eftersom jag resten av dagen vare sig skulle få dricka eller äta något. Jag hade ingen aptit alls, hade knappt kunnat sova och mådde bara illa. Men jag tvingade i mig 1 1/2 smörgås, kaffe och lite juice.
När vi satt där och åt frukost blev lägenheten helt plötsligt kolsvart. Strömmen hade gått. Kändes nästan symboliskt på något vis. Allt slocknade precis som ett liv kommer att göra idag tänkte jag. Tände några stearinljus. Kände hur rädslan och ångesten började pocka på. Det kommer snart vara över tänkte jag. Och vi kan snart fokusera på att bara fortsätta leva. Vad annat kan vi göra?
Klockan 08 på morgonen åkte jag dit, var själv första 1,5 h då min fästman hade ett läkarbesök han inte kunde skjuta på. Fick ett varmt mottagande av personalen på sjukhuset, och ett eget rum. En sköterska kom in och berättade allt som skulle ske nu och satte dropp i min arm, samt gav mig några smärtstillande tabletter.
Kort därefter fick jag de första 4 tabletterna som skulle tas vaginalt som ska leda till att kroppen stöter ut fostret. Sen var det bara att vänta. Från att ha känt mig helt apatisk från och med att jag kom fram till sjukhuset kom nu alla känslor över mig där jag låg ensam i en sjukhussäng. Har aldrig genomgått en abort förut men förstod nu allt jag hört om vad kvinnor får gå igenom under en abort.
Rädslan. Skammen. Ångesten. Skuldkänslorna. Detta trots att jag i mitt fall ändå gör det enda rätta. Varför känns det då, på ett sätt, så himla fel? Det enda som väntar denna bebis är död i vilket fall ändå. Men, ändock - dessa känslor fick jag.
En vän och kollega ringde, det var skönt att få gråta och prata av sig och inte behöva genomlida det själv där i väntan på min fästman. Lade mig ner i sjukhussängen och försökte vila lite, hade ju knappt sovit någonting. Utanför fönstret sken solen. Men i mitt hjärta kändes allt mörkt och molnigt.
Sen kom min fästman. Stackaren fick sitta i en hård stol i rummet hela dagen. Men han höll min hand, han klappade min kind. Och allt kändes lite lättare.
Efter någon timma började det göra ont. Sjuksköterskan sa att det bara var att trycka på den röda knappen i rummet om jag behövde något mer smärtstillande. Så det gjorde jag. Fick en morfintablett som hjälpte efter en stund. Sen var det bara att vänta. Var tredje timma fick jag nya tabletter att svälja som skulle hjälpa kroppen att sätta igång med bortstötandet. Men det är olika för alla hur lång tid det tar berättade sjuksköterskan.
Hon frågade om vi ville se fostret. Hon frågade om det var OK att fostret kremerades och spriddes ut på sjukhusets minneslund, då det var standard. Vissa vill ha en begravning. Det var OK med oss med minneslunden. Men vi kände att vi inte skulle orka med att se fostret. Det gav mig skuldkänslor på något sätt, men samtidigt vet jag att jag för min egen läkandeprocess skull behövde fatta det beslutet.
Det blir för tätt inpå att se fostret och begrava det. Jag hade ju heller knappt gått 14 fullgånga veckor, så i lagens mening är det ju ännu inte ett liv/människa eller vad man ska säga. Men ett önskemål hade vi, vi ville gärna veta vilket kön vår lilla bebis hade. För att inte behöva referera till fostret som "hen". Det kunde dom kolla eftersom vi tidigare hade fått göra moderkaksprov.
Det var en pojke. Vår stackars stackars lilla pojke, som aldrig fick en chans. Som aldrig hade någon chans här i livet.
Sedan kom ännu mer smärta, illamående, kräkningar och diarré - allt sjuksköterskan sagt kan hända hände. Fick en annan sorts tablett eftersom jag troligen kräktes av morfinet, den var även lugnande. Så då kunde jag till slut få sova lite.
Efter 6,5 h var allt ute. Jag behövde därmed inte stanna över natten och genomgå en skrapning. Behövde nu bara stanna ca 1 h till för observation då de vill kontrollera jag inte blödde för mycket. Sjuksköterskorna som tog hand om mig under dagen var helt fantastiska, helt underbara. De kom in med smörgås, saft och kaffe och vi kunde till slut andas ut lite. Då kom tårarna hos min fästman. Han hade försökt vara stark hela dagen för min skull. Jag sa till honom att det behöver han inte vara, det här är lika mycket hans sorg som min. Han är så himla fin som tänkt så, men även han måste få känna. Låta allt få komma ut.
Jag tittade ut genom fönstret. Det hade börjat regna, men solskenet sprack igenom. Såg en regnbåge träda fram. Det kändes fint på något vis, symboliskt. Efter regn kommer solsken.
Några vänner skjutsade hem oss från sjukhuset. Vi gick direkt och lade oss i sängen, helt tomma men samtidigt helt fulla av sorg. Utmattade av alla känslor, av all oro och förtvivlan vi känt de senaste 2 veckorna.
Ett namn poppade upp i mitt huvud. Jag sa till min fästman att jag tycker vi, när vi till slut får ett friskt barn, ska berätta för hen att hen skulle haft en storebror - Elijah. Men han blev ett änglabarn som fick komma direkt till himlen.
Dagen började med ett försök att inta en rejäl frukost. Fick råd om att göra det eftersom jag resten av dagen vare sig skulle få dricka eller äta något. Jag hade ingen aptit alls, hade knappt kunnat sova och mådde bara illa. Men jag tvingade i mig 1 1/2 smörgås, kaffe och lite juice.
När vi satt där och åt frukost blev lägenheten helt plötsligt kolsvart. Strömmen hade gått. Kändes nästan symboliskt på något vis. Allt slocknade precis som ett liv kommer att göra idag tänkte jag. Tände några stearinljus. Kände hur rädslan och ångesten började pocka på. Det kommer snart vara över tänkte jag. Och vi kan snart fokusera på att bara fortsätta leva. Vad annat kan vi göra?
Klockan 08 på morgonen åkte jag dit, var själv första 1,5 h då min fästman hade ett läkarbesök han inte kunde skjuta på. Fick ett varmt mottagande av personalen på sjukhuset, och ett eget rum. En sköterska kom in och berättade allt som skulle ske nu och satte dropp i min arm, samt gav mig några smärtstillande tabletter.
Kort därefter fick jag de första 4 tabletterna som skulle tas vaginalt som ska leda till att kroppen stöter ut fostret. Sen var det bara att vänta. Från att ha känt mig helt apatisk från och med att jag kom fram till sjukhuset kom nu alla känslor över mig där jag låg ensam i en sjukhussäng. Har aldrig genomgått en abort förut men förstod nu allt jag hört om vad kvinnor får gå igenom under en abort.
Rädslan. Skammen. Ångesten. Skuldkänslorna. Detta trots att jag i mitt fall ändå gör det enda rätta. Varför känns det då, på ett sätt, så himla fel? Det enda som väntar denna bebis är död i vilket fall ändå. Men, ändock - dessa känslor fick jag.
En vän och kollega ringde, det var skönt att få gråta och prata av sig och inte behöva genomlida det själv där i väntan på min fästman. Lade mig ner i sjukhussängen och försökte vila lite, hade ju knappt sovit någonting. Utanför fönstret sken solen. Men i mitt hjärta kändes allt mörkt och molnigt.
Sen kom min fästman. Stackaren fick sitta i en hård stol i rummet hela dagen. Men han höll min hand, han klappade min kind. Och allt kändes lite lättare.
Efter någon timma började det göra ont. Sjuksköterskan sa att det bara var att trycka på den röda knappen i rummet om jag behövde något mer smärtstillande. Så det gjorde jag. Fick en morfintablett som hjälpte efter en stund. Sen var det bara att vänta. Var tredje timma fick jag nya tabletter att svälja som skulle hjälpa kroppen att sätta igång med bortstötandet. Men det är olika för alla hur lång tid det tar berättade sjuksköterskan.
Hon frågade om vi ville se fostret. Hon frågade om det var OK att fostret kremerades och spriddes ut på sjukhusets minneslund, då det var standard. Vissa vill ha en begravning. Det var OK med oss med minneslunden. Men vi kände att vi inte skulle orka med att se fostret. Det gav mig skuldkänslor på något sätt, men samtidigt vet jag att jag för min egen läkandeprocess skull behövde fatta det beslutet.
Det blir för tätt inpå att se fostret och begrava det. Jag hade ju heller knappt gått 14 fullgånga veckor, så i lagens mening är det ju ännu inte ett liv/människa eller vad man ska säga. Men ett önskemål hade vi, vi ville gärna veta vilket kön vår lilla bebis hade. För att inte behöva referera till fostret som "hen". Det kunde dom kolla eftersom vi tidigare hade fått göra moderkaksprov.
Det var en pojke. Vår stackars stackars lilla pojke, som aldrig fick en chans. Som aldrig hade någon chans här i livet.
Sedan kom ännu mer smärta, illamående, kräkningar och diarré - allt sjuksköterskan sagt kan hända hände. Fick en annan sorts tablett eftersom jag troligen kräktes av morfinet, den var även lugnande. Så då kunde jag till slut få sova lite.
Efter 6,5 h var allt ute. Jag behövde därmed inte stanna över natten och genomgå en skrapning. Behövde nu bara stanna ca 1 h till för observation då de vill kontrollera jag inte blödde för mycket. Sjuksköterskorna som tog hand om mig under dagen var helt fantastiska, helt underbara. De kom in med smörgås, saft och kaffe och vi kunde till slut andas ut lite. Då kom tårarna hos min fästman. Han hade försökt vara stark hela dagen för min skull. Jag sa till honom att det behöver han inte vara, det här är lika mycket hans sorg som min. Han är så himla fin som tänkt så, men även han måste få känna. Låta allt få komma ut.
Jag tittade ut genom fönstret. Det hade börjat regna, men solskenet sprack igenom. Såg en regnbåge träda fram. Det kändes fint på något vis, symboliskt. Efter regn kommer solsken.
Några vänner skjutsade hem oss från sjukhuset. Vi gick direkt och lade oss i sängen, helt tomma men samtidigt helt fulla av sorg. Utmattade av alla känslor, av all oro och förtvivlan vi känt de senaste 2 veckorna.
Ett namn poppade upp i mitt huvud. Jag sa till min fästman att jag tycker vi, när vi till slut får ett friskt barn, ska berätta för hen att hen skulle haft en storebror - Elijah. Men han blev ett änglabarn som fick komma direkt till himlen.
Kommentarer
Skicka en kommentar