Önskar bilderna kunde försvinna ur mitt huvud...

Jag var sjukskriven för 1 år sedan för utmattningssyndrom. Jag kunde inte sova, inte äta... jag var som helt urholkad hela jag. En del av min rehabilitering var att få lite hjälp med att kunna sova med tabletter. Inga man kan bli beroende av eller så men som bara hjälper mig att komma ner i varv, känna mig lite sömning och lättare kunna somna.

Har inte tagit en enda sedan jag blev gravid. Förrän nu... efter allt som skett den senaste månaden har jag varit tvungen. Jag kan inte somna, för direkt när jag lägger mig i sängen för att försöka varva ner så fylls mitt huvud av bilder... Jag ville inte se vårt lilla knyte efter att ha behövt "fött ut" det över en toalett i något som liknade ett durkslag.

Men det visade sig vara rätt omöjligt att inte se något alls. Fick en glimt. Och den glimten hänger kvar... ger näring till mina skuldkänslor (som jag vet inte är resonliga) men det bara är så. Dessa bilder blandas med oro och rädsla för framtiden. Varje kväll när det är dags att lägga sig. Så jag har börjat ta dessa tabletter igen på vardagarna.

Ser en risk annars för återfall, sömnbristen kan föda ångestkänslor som var det tunga i min utmattning.

När ska dessa bilder försvinna? När ska jag kunna tänka på allt det jag varit igenom som något jag inte kunde rå för, inte kunde agerat anonrlunda kring och inte ska känna skuld för?

Jag vet inte, men det verkar dröja.

Nu är det i alla fall äntligen fredag, och jag ska försöka leva som jag gjorde innan jag blev gravid. Ta ett glas vin eller två för att avrunda veckan och komma ut lite bland folk. Det vet jag är nyttigt för mig, att inte bara stanna inom lägenhetens fyra väggar.

Önskar alla därute en fin helg! 💗