Äntligen slutat blöda
Ja, det känns nästan som något att fira. Har blödit i flera veckor nu så skönt att kroppen äntligen verkar ha läkt. Verkar vara så olika hur länge man blöder efter något sånt här. För min del blev väl allt lite utdraget eftersom medicinska aborten inte blev komplett, och jag först flera dagar senare hamnar på akuten igen för skrapning.
Nu är det bara att försöka orka ta nya tag. Jag tycker fortfarande allt känns lite jobbigt, men det är i alla fall något något lättare varje dag. Ju mer tiden går desto lättare blir det väl att distansera sig antar jag, och fokusera på det resonliga i allt det här.
Men så har man vissa dagar där man bara känner sig sååå svag, och minsta påminnelse om bebis hugger som en kniv i hjärtat. Har ju nära runtomkring mig som är gravida, och jag är jätteglad för deras skull. Men jag kan liksom inte rå för att det också påminner mig om vad jag gått igenom.
Läste ett inlägg idag på familjeliv.se - en tjej som hade gått igenom liknande för några år sedan och bara ville skicka lite hopp. Hon hade fått sitt barn till slut, och menade att samma var det för många med henne. Det var så fint att hon tog sig tid att lämna en sådan kommentar. Det är sådana berättelser jag behöver fokusera på nu.
Tycker det är så fint ändå att man kan få stöd på nätet av helt okända människor. Ingen i min närhet visste ju vad Trisomi 13 var, och ingen har behövt abryta en efterlängtad graviditet av det skälet eller andra skäl. Då är faktiskt Internet som en omfamnande kram när man känner sig ensammast i världen i det man går igenom.
Jag blir glad att det finns så många fina tjejer därute som lägger tid på att dela med sig och/stötta andra tjejer som går igenom kampen för att få ett barn. Kram på er. 💗💗💗💗
Nu är det bara att försöka orka ta nya tag. Jag tycker fortfarande allt känns lite jobbigt, men det är i alla fall något något lättare varje dag. Ju mer tiden går desto lättare blir det väl att distansera sig antar jag, och fokusera på det resonliga i allt det här.
Men så har man vissa dagar där man bara känner sig sååå svag, och minsta påminnelse om bebis hugger som en kniv i hjärtat. Har ju nära runtomkring mig som är gravida, och jag är jätteglad för deras skull. Men jag kan liksom inte rå för att det också påminner mig om vad jag gått igenom.
Läste ett inlägg idag på familjeliv.se - en tjej som hade gått igenom liknande för några år sedan och bara ville skicka lite hopp. Hon hade fått sitt barn till slut, och menade att samma var det för många med henne. Det var så fint att hon tog sig tid att lämna en sådan kommentar. Det är sådana berättelser jag behöver fokusera på nu.
Tycker det är så fint ändå att man kan få stöd på nätet av helt okända människor. Ingen i min närhet visste ju vad Trisomi 13 var, och ingen har behövt abryta en efterlängtad graviditet av det skälet eller andra skäl. Då är faktiskt Internet som en omfamnande kram när man känner sig ensammast i världen i det man går igenom.
Jag blir glad att det finns så många fina tjejer därute som lägger tid på att dela med sig och/stötta andra tjejer som går igenom kampen för att få ett barn. Kram på er. 💗💗💗💗
Kommentarer
Skicka en kommentar