Medicinsk abort påbörjad...
Igår började jag processen med den medicinska aborten av vårt lilla knyte. 😭
Kl 08 på morgonen hade vi tid på sjukhuset för intagandet av första tabletten. Mådde fruktansvärt dåligt på vägen dit. Över att jag är den som sätter igång detta. Inte min kropp, vilket i och för sig hade kunnat varit fallet ändå förr eller senare eftersom hälften av alla graviditeter där fostret har diagnosticerats med Trisomi 13 dör i magen innan förlossning. Andra dör strax efter förlossningen eller några dagar efter. Få överlever det första året.
Då vi var lite tidiga på sjukhuset gick vi in en stund till sjukhusets Andaktsrum. Där fanns elektriska värmeljus man kunde sätta på och ställa i en ljusstake. Jag tände det och önskade att allt kommer gå bra runt den här aborten och att vi kommer bli gravida igen med ett friskt barn.
Vi satt där en stund i tystnaden jag och min fästman. Jag kände hur tårarna började komma, men samlade mig för att gå in på Gynakuten. På vägen ut från Andaktsrummet såg jag en bok ligga öppen. Läste de senaste meddelanden andra människor i hopp och förtvivlan lagt in. En kvinna som bad om att hennes man skulle överleva sin cancer. En annan kvinna som bad om att hon skulle få överleva sin.
Det gav mig ändå lite perspektiv. Hur hemskt det här än känns för oss finns det faktiskt situationer som är värre. Vi har inte träffat och lärt känna vårt barn. Vårt barn kommer ändå inte att överleva. Det finns människor som önskar mer än allt annat att de själva eller deras respektive ska få överleva. Och de lever redan.
Det fick mig att känna mig något mer samlad. Tills vi kom in till barnmorskan och fick tabletten. Jag fick information om vad som kommer hända nu. Denna tablett förbereder kroppen inför de tabletter som får kroppen att stöta ut fostret imorgon när jag läggs in på sjukhus. Kändes så definitivt på något sätt. Det var otroligt tungt. Vi fick sitta kvar en timme i väntrummet för att de ska ha koll på att man inte spyr upp tabletten vilket tydligen kan ske. Då kom tårarna igen. Jag såg ju vårt lilla knyte röra sig på ultraljudet i fredags. Och nu är jag orsaken till att knytet snart inte kommer att röra sig mer.
Man känner sådan skuld på något sätt, även fast jag samtidigt känner att jag gör det enda rätta.
Efter en timma kunde vi åka hem. Resten av dagen igår mådde jag väldigt illa. Idag kan det hända att jag börjar blöda och fortsatt mår illa. Än så länge mår jag "bara" illa, inget blod.
Och nu har rädslan inför morgondagen kickat in. Det kommer att göra väldigt ont, men jag ska inte vara rädd för att be om ännu mer smärtstillande imorgon om jag behöver det, berättade barnmorskan. Man är inlagd hela dagen och det kommer ta tid innan allt är klart.
Det blir som en "light" förlossning uttryckte hon det som. Men man får föda ut barnet över en toalett av något slag för att de måste kontrollera att allt kommit ut. Då finns risk att jag ser fostret, och det här vet jag inte hur jag känner kring. Vi vet inte vilket kön vårt lilla knyte har, eller hur hen ser ut. Och vi vet inte om vi orkar med att veta.
Någon som varit med om en medicinsk abort och vill dela med sig om sin upplevelse? Jag är rädd...så otroligt rädd, mer rädd för hur jag kommer må psykiskt än för smärtan. Men oavsett - rädd.
Kl 08 på morgonen hade vi tid på sjukhuset för intagandet av första tabletten. Mådde fruktansvärt dåligt på vägen dit. Över att jag är den som sätter igång detta. Inte min kropp, vilket i och för sig hade kunnat varit fallet ändå förr eller senare eftersom hälften av alla graviditeter där fostret har diagnosticerats med Trisomi 13 dör i magen innan förlossning. Andra dör strax efter förlossningen eller några dagar efter. Få överlever det första året.
Då vi var lite tidiga på sjukhuset gick vi in en stund till sjukhusets Andaktsrum. Där fanns elektriska värmeljus man kunde sätta på och ställa i en ljusstake. Jag tände det och önskade att allt kommer gå bra runt den här aborten och att vi kommer bli gravida igen med ett friskt barn.
Vi satt där en stund i tystnaden jag och min fästman. Jag kände hur tårarna började komma, men samlade mig för att gå in på Gynakuten. På vägen ut från Andaktsrummet såg jag en bok ligga öppen. Läste de senaste meddelanden andra människor i hopp och förtvivlan lagt in. En kvinna som bad om att hennes man skulle överleva sin cancer. En annan kvinna som bad om att hon skulle få överleva sin.
Det gav mig ändå lite perspektiv. Hur hemskt det här än känns för oss finns det faktiskt situationer som är värre. Vi har inte träffat och lärt känna vårt barn. Vårt barn kommer ändå inte att överleva. Det finns människor som önskar mer än allt annat att de själva eller deras respektive ska få överleva. Och de lever redan.
Det fick mig att känna mig något mer samlad. Tills vi kom in till barnmorskan och fick tabletten. Jag fick information om vad som kommer hända nu. Denna tablett förbereder kroppen inför de tabletter som får kroppen att stöta ut fostret imorgon när jag läggs in på sjukhus. Kändes så definitivt på något sätt. Det var otroligt tungt. Vi fick sitta kvar en timme i väntrummet för att de ska ha koll på att man inte spyr upp tabletten vilket tydligen kan ske. Då kom tårarna igen. Jag såg ju vårt lilla knyte röra sig på ultraljudet i fredags. Och nu är jag orsaken till att knytet snart inte kommer att röra sig mer.
Man känner sådan skuld på något sätt, även fast jag samtidigt känner att jag gör det enda rätta.
Efter en timma kunde vi åka hem. Resten av dagen igår mådde jag väldigt illa. Idag kan det hända att jag börjar blöda och fortsatt mår illa. Än så länge mår jag "bara" illa, inget blod.
Och nu har rädslan inför morgondagen kickat in. Det kommer att göra väldigt ont, men jag ska inte vara rädd för att be om ännu mer smärtstillande imorgon om jag behöver det, berättade barnmorskan. Man är inlagd hela dagen och det kommer ta tid innan allt är klart.
Det blir som en "light" förlossning uttryckte hon det som. Men man får föda ut barnet över en toalett av något slag för att de måste kontrollera att allt kommit ut. Då finns risk att jag ser fostret, och det här vet jag inte hur jag känner kring. Vi vet inte vilket kön vårt lilla knyte har, eller hur hen ser ut. Och vi vet inte om vi orkar med att veta.
Någon som varit med om en medicinsk abort och vill dela med sig om sin upplevelse? Jag är rädd...så otroligt rädd, mer rädd för hur jag kommer må psykiskt än för smärtan. Men oavsett - rädd.
Kommentarer
Skicka en kommentar