Idag skedde återföringen - IVF
Hej!
Jag är dålig på att uppdatera denna lilla blogg nuförtiden. Men tror jag gör det när jag känner behov av det. Alltid varit bra för mig att bearbeta känslostormar genom att skriva av mig.
Vad har skett sen sist? Jo, i onsdags var det äggplockning. Denna gång fick jag ju en högre dos av Gonal-F och Cetrotide, så förväntan var ju att få fler ägg denna gång. Vi fick veta direkt efter uttaget att denna gång blev det 7 ägg av vad dom kunde se 8 mogna äggblåsor. Den återstående äggblåsan satt lite dumt till då jag har en gammal "blodcysta" som de uttryckte det, som satt ivägen. Ska inte vara farligt, är en äggblåsa som aldrig dragit sig tillbaka helt som den ska, är tydligen rätt vanligt för kvinnor i fertil ålder.
Denna gång upplevde jag inte alls att det gjorde lika ont själva uttaget som förra gången. Men kanske är jag lite härdad av allt jag gått igenom sen förra IVF-försöket. Men lika svullen och öm har jag känt mig. Och trött. Sjuuuukt trött. Varit det ända från början med sprutorna så i och för sig ingen större skillnad mot då hehe.
Så kom dagen. Idag. Återföring och besked om hur många ägg som befruktats och ev. kan frysas in. 4 av 7 ägg hade genomgått en normal befruktning. Av dessa förde de in det ägg som hade utvecklats allra bäst enligt tidsplan. Så kanske, kanske får vi denna gång nåt ägg till frysen. Hoppas. Förra IVF-försöket blev det endast 2-3 ägg som delade sig normalt, där i slutändan det enda ägg som fortsatt dela sig normalt ej överlevde frysningen.
Nu kommer den långa och olidliga väntan. 2 v tills jag ska ta graviditetstest (och innan dess alla Lutinustabletter förstås som gör en helt kladdig). Finns inget jag kan göra nu, makten ligger inte i mina händer. Och jag vågar verkligen inte hoppas, rädd för att bli ännu mer förkrossad då om inte detta går vägen denna gång heller.
Det sjuka är, även om det nu skulle bli ett plus, så kommer jag ju inte kunna slappna av förrän NIPT/KUB-test i rädslan för att det ska vara något fel. Visst, Trisomi 13 som drabbade oss sist är ju sjuuukt ovanligt, men - det drabbade ju oss.
Inget känns definitivt. Men jag ska försöka tänka så positivt jag bara kan, utan att tänka på det här allt för mycket. Jag är inte jättereligiös men har till och med bett en bön om att det ska gå vägen denna gång. Vi har kämpat nog nu. Vi förtjänar detta.
Jag är dålig på att uppdatera denna lilla blogg nuförtiden. Men tror jag gör det när jag känner behov av det. Alltid varit bra för mig att bearbeta känslostormar genom att skriva av mig.
Vad har skett sen sist? Jo, i onsdags var det äggplockning. Denna gång fick jag ju en högre dos av Gonal-F och Cetrotide, så förväntan var ju att få fler ägg denna gång. Vi fick veta direkt efter uttaget att denna gång blev det 7 ägg av vad dom kunde se 8 mogna äggblåsor. Den återstående äggblåsan satt lite dumt till då jag har en gammal "blodcysta" som de uttryckte det, som satt ivägen. Ska inte vara farligt, är en äggblåsa som aldrig dragit sig tillbaka helt som den ska, är tydligen rätt vanligt för kvinnor i fertil ålder.
Denna gång upplevde jag inte alls att det gjorde lika ont själva uttaget som förra gången. Men kanske är jag lite härdad av allt jag gått igenom sen förra IVF-försöket. Men lika svullen och öm har jag känt mig. Och trött. Sjuuuukt trött. Varit det ända från början med sprutorna så i och för sig ingen större skillnad mot då hehe.
Så kom dagen. Idag. Återföring och besked om hur många ägg som befruktats och ev. kan frysas in. 4 av 7 ägg hade genomgått en normal befruktning. Av dessa förde de in det ägg som hade utvecklats allra bäst enligt tidsplan. Så kanske, kanske får vi denna gång nåt ägg till frysen. Hoppas. Förra IVF-försöket blev det endast 2-3 ägg som delade sig normalt, där i slutändan det enda ägg som fortsatt dela sig normalt ej överlevde frysningen.
Nu kommer den långa och olidliga väntan. 2 v tills jag ska ta graviditetstest (och innan dess alla Lutinustabletter förstås som gör en helt kladdig). Finns inget jag kan göra nu, makten ligger inte i mina händer. Och jag vågar verkligen inte hoppas, rädd för att bli ännu mer förkrossad då om inte detta går vägen denna gång heller.
Det sjuka är, även om det nu skulle bli ett plus, så kommer jag ju inte kunna slappna av förrän NIPT/KUB-test i rädslan för att det ska vara något fel. Visst, Trisomi 13 som drabbade oss sist är ju sjuuukt ovanligt, men - det drabbade ju oss.
Inget känns definitivt. Men jag ska försöka tänka så positivt jag bara kan, utan att tänka på det här allt för mycket. Jag är inte jättereligiös men har till och med bett en bön om att det ska gå vägen denna gång. Vi har kämpat nog nu. Vi förtjänar detta.
Kommentarer
Skicka en kommentar